Förra veckan blev riktigt spännande med stora omslag i en rad finansiella instrument. Bland annat fick vi se en ordentlig revansch för den amerikanska dollarn som efter att ha varit uppe och snuddat kring 1,50 mot euron avslutade veckan med en rejäl förstärkning och slutade på runt 1,43.

Ett skäl till dollarns revansch var ett tämligen mjukt räntebesked från ECB-chefen Jean-Claude Trichet. Nya räntehöjningar från ECB ser ut att dröja.

Till oron kring euron bidrog dessutom nya rykten om en grekisk skuldnedskrivning och att villkoren för hjälp till Portugal är uppe till debatt. Pratet om en grekisk skuldnedskrivning, alternativt att Grekland hoppar av EMU-samarbetet, biter sig dock envist fast trots massiva dementier från såväl grekiskt som EU-håll. Men ingen rök utan eld tycks många resonera, och eftersom det i fredags hölls ett icke aviserat möte mellan finansministrar och höga tjänstemän inom EU så lär diskussionen fortsätta.

Viktigt är också den inrikespolitiska diskussionen efter det finska valet där EMU-motståndarna Sannfinländarna rönte stora framgångar. Det har bidragit till att den nya regeringsbildningen i Finland har förskjutits i tiden för att man först ska kunna lösa frågan om eventuellt finsk stöd till Portugal eller omförhandling av stödet till Grekland och Irland.

Det krävs ju trots allt att alla länder inom EMU-samarbetet är överens för att det inte ska krävas nya förhandlingar, och nu riskerar debatten i Finland att sätta käppar i hjulet. Det visade sig i det finska valet att det närmast var ett politisk självmord att vara allt för välvilligt inställd mot stödpaketen, något som inte minst den tidigare centerpartistiska statsministern fick erfara. 

På den kanske lite mer positiva sidan har vi fått se ett oljepris som backat rejält och tappade närmare 15 procent under förra veckan. Nu ligger spotpriset på Brentolja kring 110 dollar per fat.

Dessutom sjönk även övriga råvarupriser kraftigt, bland annat livsmedelspriser. Ett skäl till sjunkande råvarupriser är en starkare dollar men detta kan inte förklara hela nedgången.

Såväl dollarförstärkningen som nedgången i råvarupriser har troligtvis fått en extra skjuts för av att marknadsaktörerna i dollarns fall varit kraftigt översålda i dollar och att råvarupriserna skjutit i höjden på ren spekulation. När det då vände på dessa marknader blev också reaktionerna våldsamma.

Men givetvis bidrog också fredagens amerikanska sysselsättningssiffror, där det visade sig att antalet sysselsatta hade stigit med 244.000 i april, till ett positivt sentiment kring dollarn.

De starka inköpschefsindex för industrin som presenterades i början av veckan kom i sin tur lite i skymundan.

Så det kanske intressantaste under den här veckan blir att följa vad som händer på de marknader där vi fick se stora rörelser under förra veckan. Kommer den nya trenden att hålla i sig eller får vi se en rekyl? Det finns ju onekligen en del intressant som händer och som kan få stora genomslag på finansmarknaderna.

I dag påbörjas ett toppmöte mellan regeringsföreträdare från USA och Kina i Washington där ekonomiska och finansiella frågor lär hamna högt på agendan.

Från amerikanskt håll kommer givetvis växelkursen att vara en av de viktigaste punkterna där man hoppas på att kineserna ska acceptera en snabbare förstärkning av yuanen. Kineserna är i sin tur mest intresserade av att höra vad USA ska göra åt sitt budgetunderskott. Kina är USA:s största kreditgivare och vill nog inte bli sittande med Svarte Petter om marknadens misstro mot USA skulle stiga markant.

Det kan vara värt att följa resultatet av mötet och som lite input till detta kommer det en del intressanta makrosiffror under veckan:

Kina brottas med inflationsproblem och KPI-inflationen landade på hela 5,4 procent i mars. När aprilsiffrorna publiceras på onsdag väntas inflationstakten ha dämpats till 5,2 procent, vilket fortfarande är en oacceptabelt hög takt och där en valutaförstärkning skulle kunna vara ett motmedel.

På fredag är det dags för amerikanska inflationssiffror, som väl inte är intressant för själva mötesförloppet, men som förtjänar att uppmärksammas på egna  meriter. KPI-inflationen väntas ha stigit till 3,1 procent i april, men kärninflationen (KPI exklusive energi- och livsmedelspriser) ska enligt analytikernas bedömning landa på låga 1,3 procent. Kärninflationen är det som den amerikanska centralbanken hittills har fokuserat på.

Redan på tisdag kommer siffror över kinesisk handelsbalans och på onsdag kommer motsvarande siffror för USA. Ett fortsatt mycket högt kinesiskt överskott visavi USA ökar givetvis spänningen mellan länderna.

Dessutom kommer vi på torsdag att följa den amerikanska veckostatistiken över nyanmälda sökande av arbetsmarknadsunderstöd med stort intresse. Den steg i förra veckan till 474.000, vilket var klart över förväntningarna och pekar mot en förnyad försvagning på arbetsmarknaden. Uppgången kan delvis förklaras av tillfälliga faktorer och nu vill vi sen en nedgång för att inte oron ska växa.

På hemmaplan är det inflationssiffran för april som lär röna det största intresset. Den svenska inflationstakten landade i mars på 3,4 procent och väntas i april dämpas något till 3,3 procent. Den största drivkraften för inflation klart över riksbankens mål på 2 procent är höjda räntor varför finansmarknaderna kommer att fokusera på KPIF-inflationen, som mäter inflationstakten exklusive effekten av ränteförändringar. Denna väntas landa på 1,8 procent och siffran publiceras på torsdag.

Även den norska centralbankens räntebeslut som kommer på torsdag är högintressant. Norges bank ska enligt konsensusbilden höja räntan med 0,25 procentenheter till 2,25 procent. Om så inte sker är Riksbanken i stort sett den enda västerländska centralbank som för närvarande har räntehöjningar på agendan. Och möjligtvis kan riksbankschefen Stefan Ingves ge lite indikationer kring framtida räntepolitik i sitt tal på torsdag.