Dagens överraskande låga inflationssiffror sätter en betydande press på Riksbanken att leverera en räntesänkning och därmed följa den europeiska centralbanken (ECB) i spåren. Den svenska inflationstakten, mätt som KPI, sjönk från 3,2 procent i september till 2,9 procent i oktober.

Än viktigare är att den underliggande inflationstakten (KPIF), där effekten av Riksbankens ränteförändringar rensas bort, sjönk från 1,5 till 1,1 procent. Det var ett utfall en bra bit under Riksbankens egen prognos för oktober, som låg på 1,6 procent.

Den nedgång av inflationstakten som SCB redovisar omfattar dessutom flera stora varugrupper som kläder, resor och tjänster som normalt höjer priserna på hösten. Det talar enligt SEB:s analytiker för att sannolikheten är stor att inflationstakten även är dämpad framöver och därmed med bred marginal kommer att underskrida Riksbankens inflationsmål framöver. Det borde i sin tur betyda att räntan sänks.

Riksbankens direktionsmedlemmar brukar dock inte stirra sig blinda på enskilda månadsvärden för inflationen när de bestämmer sig för om det är dags att höja eller sänka räntan. Men även om de väljer att höja blicken så är det mest dystra nyheter som möter dem.

Krisen i EMU-området har förvärrats på ett dramatiskt sätt sedan Riksbankens senaste penningpolitiska möte den 1 november. De lösningar på krisen som delar av riksbanksdirektionen då såg framför sig är numera mer avlägsna än någonsin och dessutom har Italien drabbats betydligt hårdare än de flesta räknat med.

Det här börjar dessutom slå hårt på den reala ekonomin och i den höstprognos som EU-kommissionen lagt fram idag räknar man med en tillväxt på måttliga 0,6 procent för hela EU-området under nästa år.

EU-blocket förväntas dessutom ha sjunkit ner i en mild recession med negativ tillväxt under det här årets sista kvartal.  Men även denna prognos riskerar att vara för optimistisk eftersom EU-kommissionen räknar med att endast Grekland och Portugal ska uppvisa negativ tillväxt under 2012.

Det finns definitivt fler kandidater för den listan, där de kanske tydligaste exemplen är Spanien och Italien. Även Storbritannien riskerar att hamna i samma fälla och faktiskt även Sverige. Här har hushållen börjat hålla tillbaka på konsumtionen samtidigt som 56 procent av exporten går till andra EU-länder.  Att vi är ett av få länder som väntas rapportera överskott i statsfinanserna under de kommande åren är ur den aspekten av mindre betydelse.

Vi ser också hur hushållsutlåningen ökar i allt långsammare takt, samtidigt som bostadspriserna visar tecken på att vika ner.

Sammantaget betyder detta att alla argument för en räntesänkning numera finns på plats och att sänkningen mycket väl skulle kunna bli så stor som 0,5 procentenheter. Nästa tillfälle för Riksbanken att skrida till verket är på det penningpolitiska mötet den 19 december där räntebeslutet i sedvanlig ordning redovisas nästföljande dag.  En tidig julklapp för alla med bostadslån.

Det enda som egentligen talar mot en räntesänkning är de interna slitningar i direktionen. Det blir allt mer uppenbart för varje penningpolitisk möte att klyftan mellan Karolina Ekholm och framför allt Lars E O Svensson - som redan tidigare förordat räntesänkningar - å ena sidan och de fyra övriga direktionsmedlemmar å andra sidan, växer.

Irritationen är påtaglig även i de protokoll som publiceras efter varje möte, men som sannolikt tonar ned konflikterna mer än en aning.

Eftersom Lars E O Svensson sedan en tid tillbaka förordat räntesänkningar finns säkert ett visst personligt motstånd till att ge honom tillfredställelsen att "vinna" räntematchen.

Vi räknar dock med att övriga direktionsmedlemmar står över sådana småaktigheter, men att det på marginalen betyder att sänkningen stannar vid 0,25 procentenheter till den nya reporäntan 1,75 procent.