Att analytikerkåren inte tror det blir någon räntesänkning från 1,5 procent är knappast någon garanti för att så inte sker. Tvärtom lyckas Riksbanken allt som oftast överraska oss som bevakar bankens görande och låtanden.Den här gången finns det dessutom gott om argument för Riksbanken att sänka räntan ytterligare ett steg.

Inflationen, som är deras främsta målvariabel, ligger på låga 1,0 procent vilket är klart under inflationsmålet på 2,0 procent. Och även om man räknar av effekterna av den senaste tidens räntesänkningar så hamnade den underliggande inflationen (KPIF) i maj på 0,9 procent. Utgår man dessutom från Riksbankens egna prognoser och ser till världsmarknadspriser på viktiga varor så kommer inflationstakten att sjunka ytterligare under de kommande månaderna. 

Att dessutom arbetslösheten stigit under vårmånaderna ökar pressen ytterligare på Riksbanken. I maj steg arbetslösheten till 7,8 procent och hur man än vrider och vänder på den siffran så är det en alldeles för hög nivå för att motivera att räntan inte bör sänkas. Att inte sänka vore i praktiken som att hävda att Sverige i normaltillståndet ska ha en arbetslöshet kring 7-8 procent. I så fall en helt annan nivå än den Riksbanken tidigare kommunicerat som någon sorts normaltillstånd.

Lägg till detta gårdagens svenska inköpschefsindex som åter halkade under 50-nivån samt internationell konjunkturoro, och en sänkning borde vara given.

Men Riksbanken har ju dessutom breddat sitt bevakningsmandat under senare år och väger numera in faktorer som hushållsutlåning och bostadspriser som viktiga komponenter i räntekalkylen.

Där kan vi konstatera att ökningstakten i hushållsutlåning numera halkat ner till den lägsta nivån på drygt 10 år. I årstakt ligger utlåningen numera kring 4,6 procent, vilket är en bit under de 5-6 procent som kan anses vara långsiktigt hållbart.

Ett skäl till minskad hushållsutlåning är en allt svagare bostadsmarknad, där en dämpning av prisutvecklingen säkert var välkommen, men där mer rejäla prisnedgångar är ytterligare en fara för svensk ekonomi i stort. 

Minst lika viktigt borde det dessutom vara att väga in företagsutlåningen där den uppåtgående trenden vi sett under det senaste året numera har brutits. Det betyder att investeringsviljan är på väg att minska, vilket också riskerar att pressa ner tillväxten i svensk ekonomi.

I korten ligger dessutom att en utebliven räntesänkning riskerar att stärka kronan och lägga ytterligare sten på bördan för exportföretagen.

Huvudargumenten mot en räntesänkning är dessutom svaga.

Att räntan i utgångsläget ligger på låga 1,50 procent är i sig inget argument som håller för en närmare granskning. ECB väntas sänka sin ränta till 0,75 procent på torsdag och i Storbritannien, USA och Schweiz ligger räntorna redan på eller nära nollstrecket. Det finns därmed utrymme för ännu lägre svenska räntor utan att det skulle vara något exceptionellt. Argumenten för att inte ytterligare sänka den svenska räntan på grund av den låga nivån i utgångsläget tycks istället ofta ha en känslomässig karaktär.

På samma, lite känslomässiga grund, vilar dessutom argumentet som många analytiker tycks grunda sin prognos om att det inte blir någon räntesänkning imorgon på. Det hävdas nämligen på många håll att Riksbanken vill hålla fast vid beslutet att räntan ska hållas still på grund av att det skulle vara en stor prestigeförlust att så snart tvingas backa från den senaste räntebanan. Ett argument som har viss tyngd eftersom det trots allt är människor och inte analytiska maskiner som tar räntebesluten.

För egen del landar vi i prognosen att det finns en 50-procentig chans för en räntesänkning imorgon. Och hade räntan i utgångsläget bara legat en aning högre skulle sannolikheten för en sänkning däremot varit 100 procent.