Händelsen sätter fingret på en viktig skillnad mellan svensk och kanske främst anglosaxisk  börstradition: Utformning av nyemissioner.

Företrädesemissioner: Den svenska modellen favoriserar de gamla ägarna som får företräde när det är dags att ta in nytt kapital. De gamla aktieägarna erbjuds teckna aktier pro rata, det vill säga i en utsträckning som relaterar till deras tidigare innehav.

Den som inte vill skjuta till mer kapital får sälja sina teckningsrätter. I de fall inte alla rätter utnyttjas så uppstår en möjlighet för andra aktieägare att teckna mer aktier än vad deras ägande egentligen medger (så kallad subsidiär företrädesrätt) eller så kan investerare som inte äger aktier anmäla sitt intresse för att teckna utan företrädesrätt.

Riktade emissioner: Den anglosaxiska modellen är mer pang på rödbetan. Erbjudandet riktas till andra investerare. Man går ut i marknaden och lyssnar av vilken nivå det finns ett, oftast institutionellt, intresse för att teckna nya aktier. Ofta - men inte alltid - sker det med en viss rabatt till aktuell aktiekurs.

Notera att Northland Resources är ett bolag som är noterat på Torontobörsen i Kanada, med en sekundärnotering på Oslobörsen.

Fördelen med företrädesemissionen framför riktade emissioner är likabehandlingsprincipen. Nackdelarna är däremot ganska många. Först och främst är företrädesemissionen en tungrodd och tidskrävande process jämfört med den riktade emissionen.

En annan uppenbar nackdel är att teckningskursen i företrädesemissioner ofta sätts mycket lågt i relation till aktuell aktiekurs för att på så sätt skapa ett större intresse för att delta i emissionen. Det innebär att en relativt sett stor del av företagets värde flyttas över till teckningsrätterna. Den som missar att antingen sälja sina rätter eller att utnyttja dem för att teckna aktier blir då väsentligt mer misshandlad än i en riktad emission.

Vi såg exempel på det under den stora nyemissionsvågen 2009. Den kapitalknapphet som rådde i marknaden bidrog till att emissionsaktuella företag satte allt lägre teckningskurser i sina emissioner. Det gällde inte minst i bankerna som hade drabbats dubbelt av den svaga kreditmarknaden.

Trots att de ansträngde sig för att upplysa om vikten av att agera i nyemissionen var det många ägare som varken sålde sina rätter eller tecknade nya aktier. Effekten blev att stora värden gick förlorade för dessa personer samtidigt som möjligheten att teckna nya aktier till den underkurs teckningskursen var satt till skänktes bort till andra aktieägare eller investerare.

I kölvattnet av den här utvecklingen har en finansiell underleverantörsindustri vuxit fram i form av emissionsgarantier. För att det emitterande bolaget ska kunna vara säkert på att få in det kapital som behövs använder man sig av investerare som garanterar att teckna en viss andel aktier om de gamla ägarna inte vill delta.

Garanternas betalning är ofta en procentsats på det garanterade beloppet men en låg teckningskurs i relation till aktiekursen är ett annat belöningsverktyg. Ju större gap mellan teckningskurs och aktuell aktiekurs, desto lägre risk/större vinst får de på de aktier som de tvingas teckna.

Den mest uppenbara fördelen med riktade emissioner är snabbheten. En styrelse som redan har ett mandat från stämman kan förhandla i tysthet för att sedan bara gå ut och meddela marknaden att nytt kapital har tagits in. Den oro i aktiekursen som den typiska företrädesemissionen skapar kan helt eller delvis undvikas.

I fallet Northland Resources har ledningen skött detta på ett katastrofalt sätt och aktien har fallit med 90 procent sedan förra veckan. Northlands ledning hävdar att man var tvungen att gå ut med informationen på grund av att den redan börjat läcka ut. Oavsett hur detta har skötts och oavsett om det funnits en läcka eller ej, så medför kursslakten att det nu blir betydligt lättare för bolaget att få in kapital från hugade investerare.

Grunden för den svenska emissionskulturen är omsorg och skydd för småaktieägarna. Väl så, men då glömmer man lätt att många börsbolag varit flitiga emittenter av obligationer under 2012. Ofta har dessa obligationslån riktats direkt till externa investerare utan att samma erbjudande gått till aktieägarna.

Det är kanske mer anmärkningsvärt med tanke på att obligationsinnehavaren har bättre rätt än aktieägaren om företaget skulle gå omkull. Varför detta obligationsförfarande har blivit comme il faut utan att ifrågasättas på samma sätt som de riktade nyemissionerna är en minst lika intressant diskussion.

Man ska inte vara naiv och tro att det inte förekommer missbruk av riktade nyemissioner. Det finns alltid skäl att noga övervaka processen när det sker och exempel från Nordamerika visar att aktieägarna måste vara beredda på att använda domstolen när de känner sig misshandlade. Men man är naiv om man tror att systemet med företrädesemissioner saknar problem.