Spektaklet kring den grekiska premiärministern Papandreous avgång eller icke-avgång samt om en grekisk folkomröstning ska hållas eller inte är en så förvirrad soppa att det är svårt att ge en vettig kommentar eller analys av läget.

Fredagkvällens förtroendeomröstning i det grekiska parlamentet lär ge ytterligare gott om ved till spekulationsbrasan kring vad som kommer att ske i Grekland och konsekvenserna för hela EMU-samarbetet.  

Det positiva som kan sägas är att Papandreous olika utspel under de senaste dagarna har lett till att även oppositionen tvingats anta en mer pragmatisk och realistisk syn på krishanteringen.

Nu duger det inte längre att bara rösta nej till de flesta förslag utan nu måste man även ha en alternativ krispolitik. De skattesänkningar man förordat har närmast haft ett löjes skimmer över sig. Någon form av övergångsregering som baxar igenom krispaketet är fortfarande den mest troliga lösningen.

Men även om grekerna tillsammans med EU, ECB och IMF skulle få till en lösning på de mesta akuta finansiella problemen så återstår det att ta tillbaka mer än tio år av förlorad konkurrenskraft.  Det är ju faktiskt lite förvånande att Grekland haft en genomsnittlig BNP-tillväxt på knappa 2 procent per år under hela den här perioden som man, med hjälp av låga EMU-räntor och finansiella nettoinflöden från EU, levt över sina tillångar.

Den parallell som ibland dras med baltstaterna och deras kris och krishantering är därmed inte särskilt relevant.  Baltstaterna hade innan deras kris en tillväxt som gav dem epitetet "de baltiska tigrarna".

Något som dock kan konstateras redan nu är att det blivit rumsrent, även bland höga EU-politiker, att tala om att länder faktiskt kan gå ur EMU-samarbetet.  Hittills har detta varit tabu och som den tyska finansministern Wolfgang Schäubel konstaterar har frågan varit så långt borta från agendan att det inte finns några som helst rutiner för hur en sådan fråga i så fall ska hanteras.

Frågan är dock om det verkligen är ett grekiskt utträde ur EMU som ligger närmat till hands? Grekerna själva tycks i alla fall fortfarande vilja vara med och det är förståeligt sett till att alternativet sannolikt betyder en ännu mörkare ekonomisk framtid för Grekland. Det vi istället borde fundera kring är kanske när Tyskland väljer att kasta in handduken.

Att det finns ett stort internt missnöje med krishanteringen bland tyskarna är ställt utom allt tvivel. Däremot har de ledande politikerna hårdnackat hållit fast vid att EMU-samarbetet ska hållas intakt och att Grekland högst troligt blir kvar som EMU-medlem.

Men det finns andra mycket tunga röster som börjar ifrågasätta hela krishanteringen. Igår höll den förre och högt ansedde Bundesbankchefen Axel Weber tal i Frankfurt och han varit inte nådig i sin kritik. Bland annat konstaterar han att de hittillsvarande insatserna mest handlar om hur krisländerna ska få del av "andra länders pengar".

Han pekar på att många av krisländerna, som exempelvis Italien, har en mycket hög privat nettoförmögenhet och att det istället är dessa pengar som i hög grad borde användas för att minska den offentliga skuldbördan.

När det gäller att utvidga krisfonden EFSF:s lånemöjligheter så konstaterar han att om Italien och Spanien också skulle utnyttjad fonden för sin finansiering så riskerar den tyska offentliga skulden att öka från dagens cirka 80 procent till 135 procent av BNP.

Och även om han stöttar de köp av statsobligationer som ECB gjort så är inte heller det en framkomlig väg eftersom det på sikt skulle betyda för penningpolitiken förlorade sin trovärdighet.

De är till den här analysen och de här rubrikerna som tyskarna har vaknat på fredagsmorgonen.  Axel Webers ord väger fortfarande tungt i Tyskland samtidigt som förtroendet för Angela Merkel lär naggas ytterligare i kanten.

Tyskland är också det enda land som under något sånär ordnade former skulle kunna gå ut ur EMU-samarbetet. Visserligen skulle det betyda en mycket stark D-mark, men samtidigt skulle tyskarnas köpkraft öka väsentligt.

Mot den här bakgrunden är det inte särskilt förvånande att man nu på G20-mötet desperat försöker få fram nya pengar till IMF så att de ska kunna ta ett större ansvar i krishanteringen. Förhoppningen är att det ska komma någon form av resolution senare under dag. Det skulle kunna ge börsen en liten extra skjuts.