De institutionella investeringsproffsen vet hur man bedriver effektiv kapitalförvaltning. Effektiv förvaltning utgår ifrån att skapa en hög riskjusterad avkastning. Det betyder att man ska söka högsta möjliga avkastning till lägsta möjliga risk – alltså till den risknivå du som investerare är komfortabel med, givet den tidshorisont du har för dina investeringar.
Effektiv kapitalförvaltning handlar om att skilja på alfa och beta, hålla låga kostnader, favorisera hög likviditet, välja bland olika tillgångsslag och kontinuerligt vikta om efter behov. På senare tid har det blivit allt mer populärt med så kallad smart beta.
För den institutionella aktören är alla dessa uttryck självklarheter men för den som sköter förvaltningen av sin egen pension är det inte lika självklart. För att förklara smart beta behöver vi ta ett steg tillbaka och förklara varifrån metoden kommer.
Alfa och beta
Alfa och beta är grunden för att dela upp investeringarna efter aktiv eller passiv förvaltning. Beta står för den passiva delen där avkastningen följer en marknads utveckling genom exempelvis ett index.
Passiv förvaltning kräver inte lika stor arbetsinsats av förvaltaren vilket leder till lägre avgifter än hos aktivt förvaltade fonder. Ett exempel på betaförvaltning är en indexfond som investerar sitt kapital efter hur indexet är uppbyggt. I Sverige brukar förvaltningsavgifterna ligga mellan 0,2 och 0,5 procent, men det finns de som har ännu lägre eller inga avgifter.
Man vet vad man får med betaförvaltning. Avkastningen blir inte högre än det underliggande indexet men det kommer till en låg kostnad och samma risk som marknaden. Och vi vet att låga kostnader är bra för avkastningen över tiden.
Den andra delen, alfa, är den aktiva delen. En duktig förvaltare som tror sig kunna skapa högre avkastning än index gör aktiva val av aktier. Här beror resultatet på förvaltarens skicklighet att hitta "felprissatta" aktier för att skapa meravkastning till samma risknivå som marknaden.
En aktivt förvaltad fond tar i regel mellan 1,0 och 1,5 procent i förvaltningsavgift. Det framstår som dyrt jämfört med en betaförvaltad indexfond, och på lång sikt äter hög förvaltningsavgift upp en betydande del av avkastningen.
Falsk alfa
Det man bör akta sig för är falsk alfa, det vill säga att investera i en fond som tar betalt för att vara aktivt förvaltad och som sedan placerar väldigt likt ett index. Då är det mycket bättre att köpa en indexfond med lägre avgift.
Däremot finns det många aktivt förvaltade fonder som verkligen gett bra avkastning och som därför kan motivera en högre avgift. Det ger åtminstone möjlighet till högre avkastning än vad den rena betaförvaltningen ger.
Fondskandalen i Swedbank 2013 handlade just om hur banken tog betalt för en aktiv alfaförvaltning men levererade passiv betaförvaltning.
Alfa/beta-separation
En del investerare inser att de inte kan skapa överavkastning på alla marknader som de vill vara exponerade mot. Genom att separera alfa och beta kan förvaltaren exempelvis välja aktiv förvaltning av svenska och europeiska aktier men lägga pengarna som ska gå till USA i billiga amerikanska indexfonder, kanske tillsammans med bra aktivt förvaltade fonder.
Finessen är att få bort dyr aktiv förvaltning på områden som inte väntas kunna leverera meravkastning. Genom att separera alfa och beta skapas en mer kostnadseffektiv förvaltning.
Smart beta
Den senaste trenden i investerarkollektivet är smart beta-förvaltning. Det är enkelt uttryckt en hybrid som försöker ta tillvara det bästa från beta- och alfaförvaltning.
Smart beta-förvaltning använder sig av regelbaserade investeringsstrategier och kan handla om att investera i bolag oberoende av deras börsvärde i ett index. Ett vanligt aktieindex bygger på att bolagets börsvärde styr dess vikt i indexet.
Det medför flera problem, för det blir en överviktning av "dyra" storbolagsaktier. Med ombalanseringar kommer portföljen att köpa mer av det som stiger, samtidigt som man säljer av i aktier som faller. Det blir en omvänd investeringsstrategi mot att köpa billigt och sälja dyrt.
Den så kallade smart beta-förvaltningen bygger på att förvaltaren använder sin aktiva alfakunskap för att skapa ett urval, ett index, som han eller hon sedan investerar passivt i. Målet är att genom ett bra urval kunna överprestera mot det traditionella marknadsviktade indexen till en lägre risk genom passiv förvaltning och låga kostnader.
Smart beta-förvaltningen är med andra ord inte ny utan har sitt tänk 20-30 år tillbaka i tiden. Risknivå, bolag med hög direktavkastning, branschfokus och olika typer av strategier som värdebolag kontra tillväxtbolag såg dagens ljus då.
Nya svarta
Utifrån smart beta-förvaltningens tänk kommer Placera att granska fonder i Avanzas utbud där förvaltarna använder sig av denna teknik. Vi talar alltså om fonder som avviker mycket från index, arbetar med koncentrerade porföljer och har en tydlig investeringsstrategi med faktortänk.
De flesta är visserligen aktivt förvaltade i motsats till smart beta-förvaltningen, men här kommer antagligen ett antal nyheter att presenteras kommande år.
Det senaste decenniet har tillhört de billiga indexfonderna, som ökat kraftigt i takt med att investerare tröttnat på dyra men underpresterande alfaförvaltare.
Med tanke på det gigantiska flödet av nya index som dagligen lanseras och mängden kapital som söker hög avkastning till låg risk och kostnader, så är det inte att undra på att smart beta är det nya svarta i fondvärlden.
Kom dock ihåg att smart beta inte är någon mirakelkur eller ger garanterad avkastning. Oavsett vilka produkter och strategier marknaden erbjuder i framtiden kommer det slutliga ansvaret alltid att hamna på dig som investerare. Men smart beta lär du få höra mer om framöver
PÄR STÅHL
