Skuldsättningen har ökat till över 170 procent av hushållens disponibla inkomster, varav bostadslånen utgör cirka 125 procentenheter. Det är en hög skuldsättning, men den lär inte medföra någon finanskris, delvis därför att det är fråga om små individuella lån sett ur ett bankperspektiv, dels också att bolånen är personliga. Man kommer inte ur dem, därför att bostaden tas över av banken eller tvångsförsäljs via kronofogden. Nej, faran gäller för enskilda hushåll och deras välbefinnande.

Det verkar ha uppstått en attityd i Sverige att man inte skall amortera. Hushållen tar upp lån i betydligt högre grad än de betalar tillbaka dem. Storstadsborna är värst i det avseendet, här kan skuldsättningen vara 400-500 procent av hushållens inkomst, och de med de högsta lånen är minst benägna att amortera. Det spekuleras om att när lånen är väldigt höga gör det ingen skillnad om man amorterar eller ej, lånen sjunker alltför lite.

Risken med den höga skuldsättningen ligger i de makroekonomiska konsekvenserna av ett prisfall på bostäder så att skulderna blir större än fastigheternas värde. Då tvingas hushållen dra ner på sin konsumtion för att skuldsanera och det blir en broms på tillväxten. Därför hänger skulderna ihop med Riksbankens mål om inflationen och fullt resursutnyttjande.

Majoriteten i Riksbanken har tagit fasta på detta förhållande, när den hållit räntan relativt högt trots låg inflation och hög arbetslöshet.

När räntorna är så låga som nu har hushållen chansen att påskynda amorteringarna för att bättre klara de framtida räntehöjningar som säkert kommer. Räntebördan för hushållen är nu inte mycket högre än den var när skulderna utgjorde bara 120 procent av de disponibla inkomsterna.

Samtidigt vet vi att de mest skuldtyngda hushållen är de med de högsta inkomsterna och förmögenheterna. Minoriteten i Riksbanken som ser detta, vill sänka räntan. De ser ingen stor fara med hushållens skuldsättning. De mest skuldtyngda är ett fåtal och har hög betalningsförmåga.

År 2010 amorterades 1,3 procent av bolåneskulderna. Tar man hänsyn till inflationen, som undergräver lånens realvärde, blir amorteringstakten 2,5 procent av befintliga lån. Men bolånen ökade med nästan 10 procent samma år, vilket ger en negativ amorteringstakt på 7,4 procent. Detta enligt en rapport från Boverket i oktober 2012.

Det året ökade de disponibla inkomsterna realt med 1,5 procent. Här byggs det uppenbart upp ett problem i vårt land, även om det skall erkännas att bolånen nu ökar i långsammare takt än tidigare. (En liten del av skuldökningen är ett resultat av att bostäderna används som säkerhet också för konsumtionslån.)

Slutsatsen är att sårbarheten ökar i Sverige vid räntehöjningar. Riksbankens framtida räntehöjningar kommer att påverka hushållens ekonomi för övrig konsumtion snabbt och hårt, därför att många lån är rörliga.

Vidare har regeringen monterat ner skyddsnätet vid sjukdom och arbetslöshet betydligt jämfört med tidigare. År 1990 var arbetslöshetsersättningens högsta dagpenning 75 procent av genomsnittsinkomsten. I år är den 40 procent, vilket ger svag buffert vid arbetslöshet och räntehöjningar.

Låt mig sluta med att ge ett lugnande besked från sparbanksdirektör J. Vedbom i Grönköping i novembernumret av Grönköpings veckoblad:

"Att lån skall återbetalas är ett gammalmodigt synsätt. Vi bankmän ser det som att låntagaren hyr ett antal miljoner på obestämd tid till en överenskommen avgift. Jag brukar kalla det lånehyra".

----

Villy Bergström är docent i nationalekonomi och har varit vice Riksbankschef. Han är socialdemokrat.