Med mycket buller överenskom EU-länderna, med ett par undantag, i mars i år om en ny pakt för att komplettera den gamla "Stabilitets- och tillväxtpakten". Sverige deltar, utan att bindas av reglerna. Men det nya regelverket tycks redan falla i glömska. Det är helt tyst om pakten i de pågående krisdiskussionerna, utom i Irland som nyligen röstade om deltagande i pakten.

Stabilitets- och tillväxtpakten skulle vara det ramverk inom vilket eurosamarbetet skulle harmonisera de skilda medlemsländernas ekonomier.  Pakten blev verkningslös, när Tyskland och Frankrike bröt mot regeln om högst 3 procents budgetunderskott och 60 procents statsskuld relativt BNP.  

I mars gjorde alltså EU ett nytt försök att skapa stabilitet i Euro-området genom den så kallade "Finanspakten". Den innehåller den gamla paktens regel med en rad tillägg som gör den nya komplicerad.

Enligt finanspakten får det som ekonomer kallar "full employment surplus" inte understiga minus 0,5 procent av BNP. Kommissionen skall alltså reagera på en icke observerbar storhet, BNP vid fullt kapacitetsutnyttjande, och beräkna hur stort budgetunderskottet skulle vara vid denna BNP.

Uppfylls inte detta villkor träder sanktioner i kraft. Det gör de också om inte medlemsländerna, i sina grundlagar, inför krav på budgetbalans eller budgetöverskott. Då kan ministerrådet utfärda sanktioner, som kan stoppas bara om 12 av 17 medlemsländer i Euro-området röstar emot. Om ett land inte uppfyller kravet på lagstiftning kan det dras inför EU-domstolen, som kan utdöma böter på 0,1 procent av BNP.

Till detta kommer komplexa regler och sanktionsvillkor som inte är lätta att förstå. Bland annat krävs tak för offentliga utgiftsökningar med hänsyn till BNP-tillväxten på medellång sikt. Bryter ett land mot reglerna kan det utdömas sanktioner på 0,2 procent av BNP, sanktioner som kan upphävas bara om 9 av de 17 länderna är emot.

Länder som bryter mot stabilitetspaktens regler - 3 procents underskott och 60 procents statsskuld - måste följa en plan som minskar den överskjutande skulden med en tjugondel per år, annars blir det böter på 0,2 procent av BNP (om inte 12 av de 17 euroländerna röstar emot).

Allmänt sett gäller att länder som inte följer regelverket, eller som manipulerar statistiken som Grekland gjorde, beläggs med böter om 0,2 procent av föregående års BNP.

Regelverket är mer komplicerat än de förenklingar jag gjort här. Jag frågar mig: Hur kan man konstruera något så monstruöst och manipulerbart för en politisk process, som det jag ytligt beskrivit ovan?

Tänk Er när dessa regler skall följas och kontrolleras: Hur beräknas potentiella BNP? Hur bedöms reduktionen av en alltför hög statsskuld? Hur fastställs tillväxten på medellång sikt?

Hur skall enskilda länder leva upp till dessa amorfa regler av till synes precisa krav?  När kommissionen bestämt sanktioner kan de bara upphävas av, i en del fall enkel majoritet, i anda av kvalificerad (12 av 17 länder).

Tänk bara på Sveriges enkla regler om budgettak i absoluta belopp, som fastställs för en treårsperiod och inte får överskridas. Flera gånger har regeringar manipulerat denna enkla regel, genom att förskjuta utgifter över årsskiften och på det sättet precis hamnat under taket.

Spanien och Grekland har fått beting för innevarande år, som de redan bryter emot. Och det är lättförståeligt eftersom varje åtstramning gör fortsatt budgetsanering allt svårare genom att efterfrågan faller bort och drar ner BNP, som faller snabbare än skulden.

Bedömare i USA kallar Europas politik "stupid". Beteckningen är riktig. Sverige binds inte av dessa regler så länge vi inte infört Euron. Vi kan se fram emot dråpliga krumbukter, när dessa regler skall övervakas och efterlevnaden bedömas.

----

Villy Bergström återkommer en gång i månaden med en gästkrönika på placera.nu. Han är docent i nationalekonomi och har varit vice Riksbankschef. Han är socialdemokrat.