George Soros, den stenrike och hänsynslöse finansmannen, blev den som gav valutaspekulationen ett ansikte. I finanskrisens tidiga 1990-tal föll de fasta växelkurserna som furor i stormen. Innan det var dags för den svenska kronan hade redan det brittiska pundet fallit. George Soros pekades ut som den främsta hajen.
Riskbankschef då var Bengt Dennis. Han försvarade kronans kurs in i det sista med både stödköp av kronor, till dess att valutareserven var tömd, och med räntevapnet som till slut apterades med 500 procent.
Det var dramatiska dagar. Det var för Sverige samma sorts ögoblick som USA hade när Lehman Brothers sattes i konkurs 2008. Ingen visste vilka konsekvenserna skulle bli.
Vad vi lärde oss då var att ett land inte kan ha både stora skulder och fast växelkurs. För då kommer internationellt kapital att fly det landet, vilket innebär minskad efterfrågan på landets valuta, vilket innebär ett nedåttryck på valutan. Det var vad som hände i Sverige. Det vara bara det att på slutet blev pressen extra stor eftersom valutaspekulanterna började blanka kronan och därmed förstärkte nedåtpressen.
Enligt Bengt Dennis memoarer bidrog finansbolaget Luxonen till pressen, dock inte med blankning. Luxonen hade mycket stora positioner i den svenska kronan, som man lånat upp till i utländsk valuta. Ett kursras i kronan hade inneburit stora förluster och den 12 november växlade Luxonen 15 miljarder kronor mot utländska valutor. Detta som exempel på hur valuta forsade ut ur landet.
Att investerarna kunde få 500 procents ränta på pengar insatta i Riksbanken hjälpte föga. Ingen trodde på åtgärden som annat än desperation.
Devalveringen som blev följden av att kronan släpptes den 19 november 1992 blev mycket gynnsam för svensk industri, och räntan kunde sänkas till mer normala nivåer. Det blev början på den väl fungerande valutaregim med flytande växelkurs som Sverige haft sedan dess.
Under åren som gått sedan dess har svenska regeringar av olika färg beslutsamt amorterat ned statsskulden och pålagt sig en hård disciplin med underskottstak i budgeten.
Kuren har varit en succé, fram till nu. Genom att signalera ansvarsfullhet har svenska politiker skapat förtroende för den svenska kronan, trots att den flyter och teoretiskt kan fladdra lite hur som helst. Men det senaste året har det internationella förtroendet, i relation till krisen i euron, gjort kronan starkare än vi egentligen vill ha den. Den svenska industrin förlorar i konkurrenskraft.
Paradoxalt nog skulle det därför vara lämpligt med lite mindre budgetdisciplin nu, till exempel genom att öka utgifterna till väl valda samhällsgrupper. Men det är ingen lätt balansgång finansminister Borg har att gå.
