Läser man finanstidningarna, olika indikatorer och analytiker är intrycket att vändningen i oktober förra året kom i rätt tid. Börsen i Sverige hade stigit nästan 30 procent sedan vändningen innan en viss (tillfällig?) uppbromsning kom i mitten av mars i år. Men i finanspressen är tongångarna positiv om konjunkturerna. Barometrar, indikatorer och analytiker är positiva. Fundamenta talar dock ett annat språk som får optimismen att verka egendomlig.

Världens näst största ekonomi, Kina, har bromsat in påtagligt, från tvåsiffriga tillväxttal till något över 7 procent. Även övriga Bricländer växer långsammare än tidigare. Europa plågas av statsskuldsproblemen och många europeiska länder är i recession, andra växer svagt. Utvecklingsländer som Bric hämmas av svag tillväxt i Kina och uppbromsningen i Europa.

I vårt land bromsas exporten av samma förhållanden. Industriproduktionen utvecklas svagt liksom byggsektorn. Samtidigt hotar ännu högre oljepriser som följd av sanktionerna mot Iran.

Det enda riktigt positiva inslaget i världsekonomin är vändningen i USA. Tillväxten ligger på 2 procent per år och arbetslösheten faller genom att det skapas närmare 250 tusen nya jobb per månad. Men den amerikanska återhämtningen är inte särskilt stark dels med tanke på den fas i konjunkturcykeln i vilken vi befinner oss, dels också med tanke på vad som driver den.

Den viktigaste delen av efterfrågan i USA:s BNP är privat konsumtion. Den står för c:a 70 procent av BNP. Det är den privata konsumtionen som nu driver BNP, genom att växa snabbare än de disponibla inkomsterna. Följdriktigt har sparkvoten fallit från fem till drygt tre procent av hushållens inkomster.  

Arbetsmarknadens förbättring betingas delvis av att ungdomars inskrivning vid college har ökat i den svaga arbetsmarknaden.

Den modellen för tillväxt håller inte. Tillväxten kan inte under lång tid drivas genom fallande sparkvot, så att konsumtionstillväxten överträffar tillväxten av de disponibla inkomsterna.

Statens upplåning sker internationellt och statsskulden blir alltmer ohanterlig genom fortsatt höga budgetunderskott. Möjligheterna att rätta till detta hämmas av ångesten för skattehöjningar som vidlåder det amerikanska samhället.

Med alla dessa fundamentala svagheter i världsekonomin återstår bara att förklara den positiva framtidstron med den ohämmade likviditetsökningen i världsekonomin.  Den härrör som bekant från Federal Reservs två kvantitativa lättnader, Q1, Q2 och Fedelera Reserves "operation twist" genom köp av långa obligationer och försäljning av korta samtidigt.

Även ECB:s  "LTRO" bidrar till optimismen genom att bankerna får låna obegränsade belopp till en procents ränta. Lånen till bankerna uppgår till hela 1000 miljarder euro.

Detta är penningmängdsökningar som driver råvarupriser och finansmarknader med risk för bubblor men med hopp om att det skall spilla över i den reala ekonomin.

Min slutsats är att börsen drivs av ojämförliga likviditetsökningar, både i USA och i Europa. Stämningsläget på marknaderna, såsom det mäts av olika index och barometrar, har dragit iväg i positiv riktning, precis som aktiemarknaderna.

Men detta har

än så länge inget samband med den reala utvecklingen. Den är svag, i vissa fall även fallande. Jag väntar fallande vinster i år och att aktiebörsen skall krascha, påverkad av de realekonomiska tillstånden. Hoppas att jag har fel!

----

Villy Bergström återkommer en gång i månaden med en gästkrönika på placera.nu. Han är docent i nationalekonomi och har varit vice Riksbankschef. Han är socialdemokrat.