Sverige hade en fantastisk utveckling de hundra åren från 1870, kanske världens snabbaste tillväxt, vilket förde upp vårt land från fattigdom till en välfärdsstat. På 1970-talet kom oljekrisen och en mängd politiska missgrepp, som medförde att Sverige tappade position i välståndstävlingen . Det har gått bättre från mitten av 1990-talet, efter budgetsaneringen och uppstramningen av budgetreglerna.

Under framgångsåren, särskilt under 1950- och 1960-talen använde vi mycket av våra samlade resurser till investeringar, nämligen mellan 20 och 25 procent av BNP, där den högre siffran gäller för 1960-talet. Nu ligger kvoten på drygt 17 procent av BNP. (Det var visserligen inte som i Kina, där investeringskvoten är över 40 procent av BNP, men ändå stor investeringsandel.)

De nämnda två årtiondena präglades av en unik investerings- och tillväxtfrämjande skattepolitik. Bolagsskatten var hög, över 50 procent av vinsten, men avskrivningsreglerna mycket generösa. Med det s.k. investeringsfondsystemet tilläts t.o.m. avskrivningar av framtida investeringar innan de gjordes.

Följden blev att nystartade, snabbt växande företag kunde komma undan med en faktisk bolagsskatt på mindre än 10 procent av den verkliga vinsten, medan gamla stagnerande företag som ville hålla uppe utdelningarna, trots låga vinster, kunde drabbas av mycket höga skatter. Bolagen fick nämligen inte dela ut utan att redovisa vinst.  Bolagsskatten kunde då uppgå till 80-90 procent av vinsten.

Detta formidabelt tillväxtfrämjande skattesystem övergavs. Jag vet inte varför. Men det skulle antagligen inte ha kunnat behållas vid EU-inträdet. Nu är beskattningen neutral mellan snabbt växande och investerande företag och mer mogna företag utan snabb expansion: Avskrivningar på investeringar och kapital motsvarar bättre än tidigare den verkliga värdeminskningen så att bokförd vinst ligger närmare verklig vinst.

Den lägre investeringskvot, som vi nu har, beror bland annat på lågt bostadsbyggande, hälften av det beräknade behovet på 45 000 bostäder per år och svaga investeringar i infrastruktur, med eftersatt järnvägsnät och dåliga vägar. Detta utgör hinder för rörligheten och tillväxten.

Fokus verkar ha förskjutits från fysiska investeringar till diskussioner om forskning, innovationer och entrepenörsklimat. Detta är svårfångade begrepp och berör sådant som institutioner, regelverk och byråkrati, kreditgivning, riskkapital, enskilt sparande och, så klart, skatter och offentliga subventioner.

När det gällde att stimulera de fysiska investeringarna var det relativt lätt, ty skatteförmåner gällde företag medan personbeskattningen lämnades utanför. Nu krävs förmånlig beskattning av enskilda individer för att nå framgång.

Men innovationspolitiken är diffus och disparat. Det framgår inte minst av Svenskt Näringslivs undersökning bland nästan 6 000 företag, forskare och politiker, som genomfördes i våras.

Den bästa undersökningen av detta svårfångade område finns i en bok av professorerna Magnus Henrekson, Klas Eklund och Pontus Braunerhjelm.  (Ett ramverk för innovationspolitik, Samhällsförlaget 2012).

Deras analys berör hela samhället, alla områden, branscher och politikområden. Jämfört med investeringspolitiken är det svårt att utpeka konkreta, begränsade insatser från det politiska systemet för att främja innovationer och entreprenörskap. Det handlar om företagsklimat, utbildning, forskning och ekonomiska incitament.

Läs boken. Om inte annat avslöjas förenklade politiska utspel, ty frågan är komplex, osäkerheten stor och konkretionen undflyende. Regeringen kommer med en proposition i höst.

----

Villy Bergström återkommer en gång i månaden med en gästkrönika på placera.nu. Han är docent i nationalekonomi och har varit vice Riksbankschef. Han är socialdemokrat.