Planhushållning när det gäller investeringar är i vanrykte. Ofta hänvisas till Stålverk 80 och Tjorven, postbilen, som misslyckade exempel på statliga investeringssatsningar. Projektvalet sköts bäst av marknader med företag i konkurrens. Detta är den dominerande åsikten.

Det verkar däremot som om utbildningsminister Jan Björklund, aktiv  som han är, inte hyser några tvivel om möjligheterna att på forskningens vida fält peka ut de bästa forskarna, framtida nobelpriskandidater. I årets statsverksproposition annonserar han att 1 miljard skall satsas på unga eliter under en tioårsperiod. Unga stjärnor skall ges resurser och långsiktig trygghet. Totalt skall 10 miljarder kronor tilldelas forskningen under samma period.

Det skall bli slut på den socialdemokratiska jantelag, med jämnt utsmetade resurser på institutioner i breda satsningar över hela landet, heter med det med Björklunds vanliga arrogans. Det skall skapas ett elitprogram för de allra duktigaste forskarna hos Vetenskapsrådet, ett råd som skall välja ut dessa eliter.

Detta motiveras med att Sverige lägger mer resurser på forskning än de flesta andra länder (utom Finland och Israel), samtidigt som våra forskare inte längre uppmärksammas lika mycket som förr. Det är färre citat i vetenskapliga tidskrifter och vårt land bärgar inte längre några nobelpris.

Björklund tror alltså att det går att peka ut kommande nobelpristagare men inte att hitta lönsamma investeringsprojekt. Min egen erfarenhet av forskning och forskningspolitik är att de mycket liknar investeringspolitik. Osäkerheten är stor och misslyckandena många i båda verksamheterna.

Finns det något nytt i Björklunds idéer? I tjugo år har jag hört talas om elitsatsningar och excellens. Forskningsråden satsar redan resurser på det som uppfattas som eliten på många områden. Nya forskningsnationer har tillkommit, såsom Kina, Brasilien och Indien, så det är inte så konstigt att svenska forskare syns mindre än förr.

Men det är skillnad på intellektuell briljans, receptivitet och snabbhet å ena sidan och vetenskapligt djup och originalitet å den andra bland folk i forskarsamhället.

Naturligtvis kan bländande intelligens vara förenad med vetenskapligt djup. Man jag känner många exempel både från Sverige och också andra länder där eftertänksamma, långsamma forskare som aldrig hävdar sig i en snabb seminariedebatt, åstadkommer de största upptäckterna, de mest revolutionerande insikterna. Det är personer, som inte bländar i möten och som tidigt i en forskarkarriär inte skulle upptäckas av elitjägare.

Däremot har Björklund rätt när han uppmärksammar byråkratin kring forskning. Många yngre forskare tyngs av ansökningar om projektpengar, ansökningar som behöver vara så utförliga att de helst skrivs efter att projektet avslutats. En del gör också så, och rullar på det sättet anslagen så att framtida projekt finansieras av, i praktiken nästan redan genomförd forskning.  

Men när man läser Björklunds texter upptäcker man ingen stor skillnad mot hur det går till nu. Ansökningskrånglet blir som förr, viljan att ta risker säkert inte större. Inriktningen på rankade tidskrifter densamma. Det gäller att satsa på inomvetenskapliga, lösbara problem. Hela upplägget har en naturvetenskaplig tendens. Humaniora passar inte in.

Kommer regeringen till rätta med den tyngande byråkratin, som frigör resurser för ren forskning, kommer nog eliterna att vaskas fram ur mångfaldens jantelag. Björklunds ständiga jakt på elitsatsningar både i skolan och vid universiteten är verbala återvändsgränder.

----

Villy Bergström återkommer en gång i månaden med en gästkrönika på placera.nu. Han är docent i nationalekonomi och har varit vice Riksbankschef. Han är socialdemokrat.