Stabiliseringspolitiken fungerade bra under den första efterkrigstiden. Ekonomierna var mer slutna än nu: Utrikeshandeln var begränsad. Det blev svårare senare när utrikeshandeln kom att utgöra en allt större del av ett lands BNP.  

Om man under 1950-talet ökade de offentliga utgifterna med 100 kronor kunde man räkna med en total ökning av BNP på kanske 150 kronor. Det berodde på att den initiala inkomstökningen vilket medförde ytterligare konsumtion och investeringar, vilket höjde folks inkomster ännu mer. Det var den så kallade multiplikatorn i funktion. Multiplikatorn beräknades som klart större än 1. Motsvarande förhållanden mellan utgifter och BNP gällde också vid nedskärningar av utgifterna.

Med den stigande utrikeshandeln blev förhållandena annorlunda. Importen hade blivit en mycket större andel av ett lands BNP än tidigare, så att en utgiftsökning visserligen medförde ökade utgifter men utgifter som till stor del spenderades på importvaror. 

På grund av detta kom den keynesianska stabiliseringspolitiken i svårigheter. Om man i en sluten ekonomi kunde räkna med en multiplikator på 1,5, som i exemplet ovan, ansåg man senare att den var kanske bara 0,5, alltså att en utgift på hundra kronor bara gav en effekt på 50 kronor på BNP. Vice versa vid en nedskärning.

Men nu har det återigen skett ett omtänkande, särskilt inom Internationella Valutafonden. IMF har tidigare alltid rekommenderat skarpa nedskärningar av de offentliga utgifterna i krisande ekonomier med budgetunderskott. En utgiftsnedskärning skulle visserligen minska BNP-nivån men med mindre än budgetåtstramningen, så att åtstramningen skulle sänka statsskulden som andel av BNP.

IMF räknade typiskt med att en budgetnedskärning med 100 kr skulle sänka BNP bara med ungefär halva beloppet, varför statsskulden som andel av BNP skulle minska.

Men detta har inte skett i Grekland, Spanien, Portugal, Italien och Irland. I många fall har BNP fallit mer än det som motsvarar de minskade utgifterna, så att statsskulden som andel av BNP har stigit i stället för att minska.

Detta är lätt att inse, om man betänker att en massiv nedskärning av utgifterna i många länder nu pågår samtidigt i Europa. Det betyder att vi är tillbaka i villkoren under 1950-talet, närmare förhållandena i en sluten ekonomi.

IMF beräknar multiplikatorn i ett intervall med högsta värdet 1,6, jämfört med tidigare 0,5. Kalkylerna har kritiserats men något ligger det i detta: När alla skär ner utgifterna samtidigt faller BNP till och med mer än det som motsvarar utgiftsminskningen, varför statsskulden stiger som andel av BNP, trots saneringsförsöken. Det är detta vi har sett i Sydeuropa. Man har plågat folk i onödan.

En annan viktig anledning till att nedskärningar kan motverka sitt syfte är att det inte blir några ränteeffekter av stramare statsfinanser. Tidigare, med normalhöga eller mycket höga räntor, kunde en sanering av statsfinanserna medföra ökat förtroende och sjunkande räntor, vilket verkade stimulerande och förstärkte multiplikatoreffekten. 

Detta uteblir nu eftersom räntorna är så extremt låga redan. Av dessa skäl kräver IMF en uppmjukning av de hårda krav som EU och ECB kräver av Sydeuropas länder. IMF har också talat om stimulanser genom skattesänkningar och sociala utgifter och stabiliseringsåtgärder som triggar igång multiplikatorn (automatisk stabilisering). 

Men IMF är inte ensamt om att tänka om. Till och med Tysklands Angela Merkel har börjat att (försiktigt) tala om sänkta skatter och ökad konsumtion i Tyskland som en del i hjälpen till de krisande länderna.

Än har vi inte sett mycket konkreta åtgärder, utom att Grekland skall få sin tidsfrist förlängd med två år till 2016 för att nå de uppställda budgetmålen (120 procent av BNP i statskuld). Ytterligare 10 miljarder euro kommer detta att medföra som lån till Grekland. 

Det är dock svårt att se att Grekland skall klara ens detta något uppmjukade mål.