När det grekiska krisen blev uppenbar genom avslöjandet av budgetfusket 2010 inleddes en serie åtstramningar inom Euro-området. Samtidigt tillträdde den konservativa regeringen i Storbritannien och annonserade kraftiga åtstramningar. Min bedömning var då att vi snabbt skulle hamna i en recession, om inte depression, i Europa.

Bedömningarna kom på skam. Ekonomin hankade sig fram och från tredje kvartalet 2011 inleddes dessutom en kraftig börsuppgång. Världsekonomin, och inte minst Sverige, visade motståndskraft mot åtstramningspolitiken.  Efterfrågan hölls uppe av Bric-länderna, främst Kina och Brasilien men även Indien.  Vi tycktes kunna undvika den nedgång som arrangerades genom åtstramningspolitiken i Europa.

Nu verkar det vara slut med det. Utvecklingen har nu hunnit ifatt omdömena från 2010. Vi står nog inför ett allvarligt bakslag för tillväxten i världen i hög grad orsakad av Europa. Nästa år blir ett år med stigande arbetslöshet och svag tillväxt. KI:s senaste prognos är dyster även för Sverige med stigande arbetslöshet, från en redan hög nivå.

Börsens märkliga motstånd mot konjunkturnedgången kommer att ge vika och nästa år blir ett år med sjunkande kurser om inte politikerna i EMU-området, osannolikt, tar sig samman till det definitiva återupprättandet av förtroendet hos konsumenter och företagare.

Några oroande fakta: Fram till krisen 2007 drevs världsekonomin till stor del av de amerikanska konsumenterna. Konsumtionsandelen av BNP i USA steg från 67 procent 1982 till 74 procent 2007. Men som en följd försämrades bytesbalansen i snabb takt.

Nu håller USA på att ta sig ur skulderna och handelsunderskotten. Det betyder låg efterfrågan, svag sysselsättning och avveckling av lånen. Hushållens skulder nådde toppen 2005 med 133 procent av de disponibla inkomsterna och är nu nere mot 110 procent. (OBS: Sveriges hushåll har 170 procent av de disponibla inkomsterna i skulder!!)

Den amerikanska återhämtningen har bromsats upp men nu gäller det hela världsekonomin, vilket försvårar omläggningen av USA:s ekonomi mot mer export. Industriindex förutsäger uppbromsning inte bara i USA och Europa utan också i Kina och Brasilien, där det senare landet är särskilt beroende av Kina.

Det är troligt att ECB sänker räntan under en procent och att USA återupptar obligationsköp, genom "Q3 operationer". Även ECB planerar kvantitativa lättnader, så långt som Tyskland förmås gå med på detta.

Tråcklandet, trixandet och tänjandet av regler lär fortsätta. Att gå runt regelverket genom att de s.k. räddningsfonderna ESM (och möjligen den tillfälliga ESFS) ges status av bank med möjlighet att låna i ECB är ett nytt trix.

Men släpp närsyntheten med inriktningen på den ena eller andra räddningsaktionen. Många har påpekat att det bara finns en säker väg ur krisen i Europa och därmed en möjlighet att få igång världsekonomin.

Låtsas inte längre om Maastricht och låt ECB bli "lender of last resort" på riktigt. Det skulle betyda att det inte finns några gränser för de räddningsoperationer som kan att sättas in för att få Italien och Spanien på rätt köl. Bara vetskapen om oändliga resurser kommer att lugna marknaderna. Redan vaga löften från ECB-chefen Mario Draghi sätter ju fart på finansmarknaderna.

Slopa det regelverk, som gör att EU inte har någon riktig centralbank, som obegränsat kan trycka pengar.

Euron var ett stort politiskt misstag, som nu ligger bakom världsekonomins problem. Det går inte att skylla på att regelverket bröts och att allt skulle ha gått bra om bara Maastrichtreglerna hade följts. Man kan inte ha en och samma valuta för grönsakshandlare i söder och skogs- och verkstadsindustri i norr.

Politiken i Europa

hämmas av Tysklands erfarenheter av hyperinflation under Weimarrepubliken 1923. Men detta bör inte få hålla världen i recession. Inflationen kommer senare. Låt oss ta ett helvete i taget.

----

Villy Bergström återkommer en gång i månaden med en gästkrönika på placera.nu. Han är docent i nationalekonomi och har varit vice Riksbankschef. Han är socialdemokrat.