Sveriges stabiliseringspolitiska doktrin omfattar finanspolitik (regeringen), penningpolitik (Riksbanken) och lönepolitik (arbetsmarknadens parter). Doktrinen innebär krav på budgetbalans, utgiftstak, 2 procents inflation och, i år, "märket" 2,6 procent för lönekostnadsökningarna, på alla områden. Har doktrinen varit framgångsrik?

Vi kan först konstatera att före införandet av inflationsmålet betydde "full sysselsättning" 2,5-3,0 procents arbetslöshet. Det blev närmast politisk panik när arbetslösheten ökade mot 4 procent.

Efter införandet av inflationsmålet har vi aldrig kommit under 4 procents arbetslöshet. Nu tycks målet i bästa fall vara 6 procent . För de närmaste åren bedöms arbetslösheten ligga omkring 7 procent. (Visserligen är definitionen av arbetslöshet ändrad.)

Det manar till eftertanke att bytet av stabilitetspolitisk norm från full sysselsättning som högsta prioritet till inflationsmålet, inte på två decennier varit förenligt med full sysselsättning som vi betraktade den före 1990.

Hittills i årets avtalsrörelse överenskom industriavtalets fack och arbetsgivare om en löneökning på 2,6 procent per år. Därefter har detta så kallade "märke" varit norm i alla andra förhandlingar.  Handelns anställda kämpade för högre löneökningar men lyckades inte. Nu står kampen mellan kommuner och landsting och de anställda i vården.

Nyutexaminerade sjuksköterskor kräver ingångslöner på 24 000 i årslön, en betydande höjning. Deras fack vill ha 10 000 höge lön för sköterskeyrket inom ett decennium. Undersköterskor kräver mer än märket. Den kommunala hemtjänsten gavs drygt 2,6 procent men kostnadsökningen sägs stanna vid 2,6  procent, och det ses som en seger för facket.

På sikt kommer den uppläggning av stabiliseringspolitiken som vi nu följer att bryta samman. Under årtiondenas lopp har den stabiliseringspolitiska normen ändrats. En typisk överlevnad för en norm tycks vara 25-30 år. Den nuvarande har funnits i drygt 20 år.

Genom målet 2 procents inflation är utrymmet starkt begränsat för relativa löneförändringar. En högre inflationsnorm, säg 4 procent, skulle lämna större utrymme för årliga relativa justeringar av lönerna inom ramen för normen.

Men inte nog med det. Märket, som i år tycks tillämpas strikt, låser alla relativa löner i fasta förhållanden. Lågavlönade kommer att släpa efter allt mer i absoluta tal, när lönerna växer med samma procenttal för högavlönade och lågavlönade. (Jag talar här inte om de löner som gäller för ledande personer i näringslivet, med månadslöner i miljonklassen. Där ges ofta höjningar med tvåsiffriga procenttal utan minsta bryderi.)

Lönerna i de kvinnodominerande näringarna, vården och handeln, tvingar kvinnorna till ständig eftersläpning, som tilltar i absoluta tal.

Läraryrkena i de akademiskt krävande verksamheterna, släpar skamligt efter yrken med liknande lång och svår utbildning. Fysik- och matematiklärare på gymnasiet, vars utbildning fordrar en viss särbegåvning, har slutlöner som är ungefär i nivå med ingångslöner för civilingenjörer, med likvärdiga utbildningar.

Man kan dra två slutsatser av dessa sakernas tillstånd. Det är farligt att låta lönerelationer divergera i yrken med liknade utbildningskrav. Det leder, förr eller senare, till rekryteringsproblem i de eftersläpande yrkena, såsom sker nu med rekryteringen till läraryrkena, särskilt i naturvetenskaper. 

Lönerelationer som blivit felaktiga är svåra att korrigera i ett låginflationssamhälle med starka fackföreningar som bevakar varandra och där exportindustrin sätter normen - "märket", som det heter.

Ett annat inflationsmål, till exempel 4 procent per år, skulle skapa större utrymme för relativa löneförändringar inom ramen för normen. Men ett byte av inflationsmålet har stora risker, särskilt i ett land med vår inflationshistoria och hittills korta period av prisstabilitet.

Vi skulle få svårt att skapa trovärdighet internationellt kring en sådan förändring. Frågan landar därför hos regeringen och arbetsmarknadens parter.