Det har hänt igen. Kvinnan på internetbanken hävdar att bolånet på 600 000 kronor är för litet för en större ränterabatt. För det är lånets storlek och var man bor som är det viktiga, hävdar hon.

Alla försök att övertyga henne är förgäves.
Det spelar ingen roll hur mycket man påpekar att låg belåning – med andra ord låg risk – god betalningsförmåga och en långvarigt stabil kund borde vara avgörande, inte storleken på lånet och definitivt inte var i landet man bor.

Det handlar om min svärfar och det har blivit dags för den årliga ränterabatt-förhandlingen. Han har en bra pension. Belåningsgrad på endast 30%. Har haft samma bank i över 60 år. Han har ett bra fondsparande – i samma bank. Ett hus. Men… där börjar problemen. Det ligger inte i Stockholm, eller i någon annan av Sveriges större städer. Det ligger på en mindre ort.

Å så är lånet för litet, hävdar banken utan att skämmas. Banken tjänar inte så mycket pengar på små lån förklarar kvinnan på banken. För det är vad banken klassar 600 000 kronor som – ett litet lån.

En god kund lånar mycket

Han måste med andra ord låna sig upp till strax under taknocken för att bli en intressant kund för banken. Och varför så högt tänker du? Jo för ett hus på en mindre ort kostar inte 10-15 Mkr eller 20 Mkr heller för den delen. Det kostar ett fåtal miljoner, kanske 2–3. Och det är i förhållande till de huspriserna som ” det lilla lånet” på 600 000 kronor måste ställas.

Jag funderar på när banken började bry sig om storleken på lånet i kronor och ören? Jag har alltid tänkt att det är risken som är det essentiella i en sund bankaffär, inte intjäningen. Och så klart en balans däremellan, men jag tror ni förstår min poäng. För det är klart att intjäningen blir högre vid ett stort lån - men med det inte sagt att det är en bra affär för banken för det. Det kan rentav bli en dyr historia. Så en högriskkunds kronor borde inte glimma särskilt attraktivt alls för banken. I alla fall inte i jämförelse med en stabil lågriskkund.

Mindre lån borde inte straffa sig

Det banken borde titta på är betalningsförmåga, belåningsgrad och betalningshistorik. Långvarig kundrelation verkar vara överkurs. Så vi släpper det.

Oavsett lånets storlek borde man hur som helst få samma procentuella rabatt som andra kunder i samma riskklass. Det är själva kärnan.

Bankerna ska inte uppmuntra till mer lån och straffa de som har mindre lån. Och de ska definitivt inte diskriminera de som bor utanför storstäderna i Sverige. Vad är det ens för argument? Borde inte Diskrimineringsombudsmannen ha en uppgift här? För det låter helt vansinnigt att din geografiska utgångspunkt är det som spelar in vid förhandlingen med banken. Inte belåningsgrad och risk.

Banken tror att svensken är korkad

Men bankerna vet hur en slipsten ska dras och kommer alltid undan med det. Nyligen skrev Placera om hur bankerna snott åt sig 6 miljarder kronor av räntesänkningarna, genom att inte följa med Riksbanken ned och sänka lika mycket. Banken lånar numera också våra pengar på löne- och sparkontona i stort sett gratis. Vi är en fin-fin bankomat.

Borde någon kanske upplysa bankpersonalen, som sannolikt har ett manus av argument att förhålla sig till som högsta ledningen stuckit till dem, att bankens upplåningskostnad för att finansiera ett bolån är densamma oavsett lånebelopp och var i Sverige pengarna lånas ut.

Vill de inte ha alla svenskar som kunder? Eller tror de att man är dummare för att man bor ute i landet? Det måste vara så. Jag får inte ihop deras kalkyl och argument annars hur jag än försöker.

Och det är ändå till oss bankerna sen måste vända sig till när det blåser. Då är det våra skattepengar som ska få dem på rätt köl igen. Undrar om det har någon betydelse då var skattekronorna tjänats in – i Eslöv eller i Nordmaling?

Jag tycker att en bank som resonerar så här borde skämmas.