Beslutet att kasta obligationsägarna till vargarna har kritiserats vitt och brett bland finanssektorns analytiker sedan beskedet på söndagskvällen att AT1-innehavare, att betrakta som Credit Suisses kreditorer, inte kommer få sina pengar tillbaka.

Kritiken beror på att aktieägarna samtidigt slipper gå lottlösa, då de ges ersättning i form av UBS-aktier, vilket enligt många talar emot både logik och praxis och bevisar att strukturen som upprättats för att säkra bankernas fortlevnad i händelse av kris är illa utformad.

Obligationstypen AT1 tillhör en kategori som kallas "contingent convertible", därav "coco-obligationer", och har konstruerats för att minska risken för att skattebetalare återigen ska behöva bekosta räddning av systemviktiga storbanker likt under den senaste finanskrisen.

Ytterligare sådana händelser där allmänna medel nyttjas för att rädda banker har lyfts fram som en potentiell moralisk risk, "moral hazard". Alternativet, att en systemviktig storbank kollapsar, skulle samtidigt kunna medföra att hela det finansiella systemet som vi känner det äventyras.

Exempelvis den förvärvande parten i helgens affär, UBS, räddades genom en skattefinansierad så kallad bailout under krisen och sedan dess har en marknad med "Additional Tier 1"-obligationer från Europas banker växt fram. Totalt uppgår marknaden till omkring 250 miljarder euro.

AT1-obligationerna är ämnade att säkra bankens drift genom att det omvandlas från en skuld till ett papper värt noll och intet för innehavaren i händelse av en kris. Därför ger coco-obligationer hög avkastning jämfört med obligationsmarknaden i stort. Alternativt kan säkerheten omvandlas till eget kapital, aktier, i händelse av kris.

Själva idén med AT1-obligationer är således att värdet kan lösas upp och tillgången i praktiken bli värdelös för innehavaren som lättnad för banken. Men marknadens tolkning av när en "allvarlig kris" brutit ut tycktes inte vara samstämmig med de schweiziska myndigheternas över finansmarknaden i sin helhet.

En definierad gräns för när en AT1-obligation kan förklaras värdelös är den så kallade kärnprimärkapitalrelationen CET1, om detta förhållande faller till under 7 procent hos en bank.

Något som nu lyfts fram är dock att ägare av AT1-obligationerna, som nämnt högavkastande säkerheter och de allra mest riskfyllda räntepapperen som banken ställer ut, av konkursjuridiskt logiska skäl ändå borde gengäldas före aktieinnehavare i händelse av att banken faller. Grundorsaken är att obligationsägare är att betrakta som bankens långivare, till skillnad från aktieinnehavarna som är bankens ägare.

Konkret har de rent hierarkiskt därmed större rätt till ersättning än bankens ägare, som bär ansvar för bankens drift och risktagande, menar missnöjda AT1-ägare. Bland dessa fanns hedgefonder och andra banker.

När den av myndigheter administrerade schweiziska bankaffären presenterades på söndagskvällen framgick alltså att värdet på AT1-obligationerna hos Credit Suisse nollas, trots att bankens aktieägare kommer att få aktier i UBS. Detta har varit avgörande för att möjliggöra affären, framhölls av avtalsparterna.

Noterbart är att Credit Suisses CET1 är långt högre än nämnda gränsen 7 procent.

I styrdokument för den schweiziska finansinspektionen Finmas tolkning av AT1-villkoren står dock att läsa att myndigheter även har rätt att lösa upp AT1-obligationernas värde om de anser att en bank inte längre är att betrakta som "livsduglig". Definitionen för "icke livsduglig" är när banken får finansiellt stöd från regeringen eller annan myndighet.

Så sent som på fredagen lösgjorde Schweiz centralbank motsvarande 54 miljarder dollar för att säkra likviditeten i banken, något som dock inte räckte för att stoppa blödningen givet att Credit Suisse-aktien fortsatte rasa på fredagen, vilket föranledde myndigheternas samråd om att göra upp en affär där UBS köper konkurrenten.